I glaset: Frank Cornelissen - Contadino - Etna - Siclien - Italien - 2014

Belgaren Frank Cornelissen är en av världens mest speciella vinpersonligheter. Det säger alla som har träffat honom. Och det säger alla som har druckit hans viner.
På ett sätt förkroppsligar han - med sin entusiasm för vin utan tillsatser och sin obändiga kompromisslöshet - hela naturvinsrörelsen. Men å andra sidan finns det ingen som jobbar, tänker och gör vin riktigt som Frank.

På vulkanen Etnas nordsida, på Sicilien, har Cornelissen byggt upp en samling vinmarker. Målet är att odla vin helt utan någon form av behandling av rankorna, något som Cornelissen lyckats med även i svåra årgångar som 2004 och 2005. Skulle vinrankor vara på väg att dö utesluter han inte att använda lite kopparsulfat.
De allra flesta vinbönder använder svavel och koppar i olika mängder för att skydda sina vinrankor från mögel eller mjöldagg. Vissa, speciellt de som är inspirerade av biodynamik, jobbar med andra sorters preparat – allt från nässelavkok till te gjort på grapefruktkärnor, för att rädda eller hjälpa sina rankor.

Cornelissen strävar efter att inte använda någonting. Inte för att göra en poäng, utan helt enkelt för att han tror att det är så man gör de bästa vinerna. Inga av Cornelissens viner får några tillsatser av till exempel svavel under hela tiden från uppväxt till flaska.
- Jag vill göra vin på ett sätt som låter vinet uttrycka sig självt, säger Cornelissen.
- Inget ska vara frampressat, inget ska var stört av yttre omständigheter. Beslutet att inte använda svavel kommer inte av någon religiös ståndpunkt. Det är väldigt enkelt - jag vill ha maximalt med aromer från växtplatsen in i mitt vin. Därför låter jag mig styras av logik. I början trodde folk att jag var ute efter ett uråldrigt vinmakande. Så är det inte. Min källare är klinisk, så pass att vissa tycker jag är helt galen.
- Men jag vill bara skapa en steril miljö för vinifieringen, eftersom jag vill låta mina druvor få hjälp av sina levande jästceller och inte störas av bakterier i källaren. Folk kan ifrågasätta om det är "naturligt" eller inte, men jag vill skapa ett gott vin, ett precist vin och ett vin som kan uttrycka sig fritt. Det bästa som finns är ett vin som utvecklas i glaset. Om jag skulle svavlat eller filtrerat det, eller pastöriserat det, skulle det ha varit stabilt, men fastlåst i sina skenor utan möjligheter till utveckling.

När Cornelissens viner en gång, inför en festival dit han skickat prov som gick vidare till laboratorium, visade minimala spår av bekämpningsmedel, kunde han spåra dem tillbaka till två av sina vinodlande grannar. En av dem köpte han upp. Den andra grannen fick ett erbjudande: Frank och hans anställda kunde tänka sig att sköta om hans vinmarker, på ett naturligt sätt, så att inget konstigt skulle blåsa runt i luften.
Förutom det lilla missödet menar Cornelissen att en av de stora anledningarna till att odla vin där han gör det, halvvägs upp längs med en vulkan på en ö, är att han inte behöver oroa sig över en växtplats som är i grunden förstörd av generationer av bekämpningsmedel. Etna för femton år sedan var inte bara en plats där vinmarkerna var billiga och stockarna gamla, kulturen kring vinmakande var också tillräcklig isolerad och traditionell för att inga bekämpningsmedel någonsin skulle ha använts i delar av området, enligt Cornelissen. 
På ett sätt kan man säga att han har flytt från resten av vinvärlden, för att på egen hand experimentera fram vad han tror och hoppas kan bli världens bästa viner. 

Cornelissen har en klassisk bakgrund. Hans far var i branschen och far och son började tidigt samla viner tillsammans. När Frank var 14 köpte han sin första låda Domaine del la Romanée Conti, med faderns tillåtelse. Varje söndag lagade modern mat medan Frank och hans far började öppna flaskor, dekantera, diskutera och prova. 

Cornelissen började i vuxen ålder arbeta som vinmäklare och köpte upp gamla källare för att sälja dem vidare utomlands på auktionsmarknaden. Jobbet gav honom en bred och djup utbildning i exakt hur världens dyraste viner smakar och uppför sig. Hans smak drog åt det mer klassiska - strama viner, snarare än de fruktbomber som dominerade marknaden i slutet av åttiotalet och genom hela nittiotalet. Men Cornelissen hade inte provat naturligt vin förrän han på en provning med några vänner i Antwerpen snubblade över en flaska Gramenon.
- Det var riktigt gott, men jag kunde inte förklara varför. Någon sa att vinet var gjort utan tillsatt svavel. Den där flaskan bara fastnade i mitt huvud. Jag gick vidare därifrån. En lokal vinhandlare hade Lapierre och jag började prova mer vin från Beaujolais, även de lite vildare sakerna, och jag fastnade mer och mer. Där fanns något jag inte kunde hitta i de vanliga ”stora” vinerna. 
- Som provare var jag alltid mot alla andra. Varje lördag hade jag och några vänner en morgonprovning, innan kaffet, för att munnen skulle vara alert. Det blev alltid långa diskussioner och bråk. Och jag stod alltid ensam på den ena sidan. 

Efter hand började Cornelissen tillbringa mer och mer tid i Italien, och närde en dröm om att odla vin själv. När han kom till Sicilien och området kring Etna och upptäckte vilken unik terroir man kunde få för väldigt lite pengar i glipan mellan nittio- och tvåtusental, blev han överlycklig. 
- Etna passade så bra in på allt jag hade önskat mig när jag började drömma om att göra vin. En jordmån med sandig struktur. En miljö som inte hade förstörts av monokultur, som i Bourgogne eller Barolo. Unika geologiska förutsättningar. De har en lång växtcykel, ingen industri att tala om i närheten, och så det torra klimatet med vind och snö på vintrarna. Allt var så bra! År 2000 var jag och en vän och letade runt där och fann massor av övergivna vingårdar, med grova, knotiga vinstockar. Det var uppenbart att de var gamla. 
Han fick hjälp av vinodlarna Calabretta med att hitta en halv hektar, som han började med. 
- Jag började utan att veta något om vinmakande. Jag lyssnade på de som bodde här. En äldre kille visade mig hur man tar hand om rankorna. Jag läste böcker. Jag träffade andra producenter som jobbade på samma sätt, som Jean-Pierre Robinot och Patrick Desplats. 

Cornelissen gick ut hårt med sina första årgångar. 
- Det var, vad ska man säga, min ”intellektuella” fas. Jag vill göra helt extrema terroirviner. Jag var så trött på frukt efter nittiotalets fruktansvärt överlastade viner, att jag ville att mina viner bara skulle smaka som flytande sten. Bara mineraler, ingenting annat. I efterhand kan jag känna att det handlade mer om än idé än om att jobba i verkligheten. Jag försökte återskapa en tanke jag hade. 
En personlighet som Frank Cornelissen går gärna vidare ganska snabbt. Vinmarkerna har växt ”organiskt” säger han. Samtidigt vet han inte hur det ska sluta. 
- Jag måste kanske börja erkänna för mig själv att de aldrig kommer att riktigt sluta växa. Jag vet inte riktigt hur det kommer att sluta men jag löser det på något sätt. Jag tror på land. Jag tycker om att äga land istället för saker som… hus. 
Idag har Cornelissen 18 hektar. Han drar själv gränsen vid 25. Han odlar också oliver och en del bovete. Olja produceras redan men brödet är en dröm för framtiden - ett mål om att skapa en klassisk bondgård i medelhavstraditionen, med vin, olivolja och bröd som huvudkomponenter. 

Över åren mognade både Cornelissen och hans viner, och medan han började bli lite av en fixstjärna på den gryende moderna scenen för naturligt vin, började också hans egen produktion bli mer harmonisk.
- Med åren blev bondelivet som en terapi för en så otroligt otålig person som mig. Du har gått över kanten och måste tillbaka. Du börjar liksom gradvis fokusera på vad som händer i området omkring dig. Jag blev helt enkelt tvungen att att vänta på naturen. Det är ingen annan som sätter schemat i vinodling. Efter hand blev jag mer intresserad av att göra ett lite mer drickbart vin och det var så mina enklare tappningar, Contadino och Susucaro, kom till. Ibland när man kommer hem från en hård dag på fältet så vill man inte lyssna på Bach. Man vill höra en dum och fantastisk låt med Madonna. 
Samtidigt är Cornelissen speciell i naturvinsvärlden, som en av en växande skara producenter som vill göra riktigt stora viner - helt utan tillsatser. Traditionen inom den här rörelsen har länge byggt på att vinerna framförallt ska vara enkla, raka, ärliga och drickbara.
Men fler och fler förstår att de har ansvar för att skapa vår generations klassiker. De flaskor som om tio, tjugo år kommer att sätta standarden för vad bra vin är.
- Jag kan tycka att det är synd att så få försöker göra de där fantastiska vinerna som överskuggar allt annat, säger Cornelissen.
- Jag är övertygad om att det bästa sättet att göra vin på, även stort vin, är utan tillsatser. Nu har jag kanske 25 årgångar kvar i mitt liv. Det är inte mycket tid, om man tänker på att det kommer en fantastisk årgång var åttonde, var tionde år. Jag är inte stressad. Det som händer händer. Samtidigt känner jag att det inte finns någon tid att förlora. 

Text från www.vinnatur.se

Doften är superhäftig med lite skön rökighet och har toner av vildhallon, svarta vinbär, vingummi och viol. Smaken är brutalt cool med riviga tannier och skön syra med spritzighet. Det smakar lite som när man häller vatten på glödande kol, har ni smakat på det någon gång? Man känner hallon, mogna jordgubbar och lite rostade linfrön. Jag tycker det passar utmärkt till en fin biff med vitlöksbuljong, lite färskpotatis, böngroddar och en misoemulsion :-D

Provsmakat av Anders Arena

Kommentarer

Populära inlägg